"Den ljumma juninatten har precis trätt i kraft.

Tystnaden är tryckande, och daggens vita droppar glittrar likt kristaller under månen ljus.

En nattskärras gälla läte, ljuder genom natten, dess tysta vingslag dör snart ut.

Ett ödsligt skrik i den forna skogen påminner oss im dess vilda existens.

På myren ligger dimman tät, tryckande mot den mossiga marken.

lätta steg hörs därifrån.

Ett klingande skratt smyckar luften, viskande trummor fyller dess atmosfär.

Vindlätta violiner vibrerar tyst.

Då, ibland, när ingen ser, syns deras vita halsar. Då de över den vita mossan valsar.

När natten bryter för gryningens toner, andas inte mosen mer.

Dimman har sinat, och det dess invånare oss ger."

Krossade hjärtan…..

Slår än i mörkret

Sargade strupar…..

Sjunger en ljuv melodi….

Sårade kroppar….

Dansar i skenet

Förbannande ord…

Byts ut mot en utopi

 Tårar på kinder…

Torkas av vinden

Svidande sanning…

Glöms bort av en lögn

Klagande tanke…

Ersätts av hopp, finns i en dröm.

Brännande ondska…..

Svalkande godhet

Svärtande stål….

 Putsas av smeden

Spetsade kroppar….

Begravs hos vår moder, i ett förevigt svartnat hål.

De kallar oss ungdomar

 De kallar oss ungdomar, på vägen mellan liten och stor.

Inte mogen nog att bära sitt liv i sina egna händer, inte liten nog att gråta utan mor.

De kallar oss barn, när vi är i vägen, när de skall sköta sitt.

En förtvivlad kamp går vi igenom,

genom en kolsvart förvirrad skog.

Utan ljus i mörkret, vandrar vi på okänd jord.

Ingen riktig stig håller oss i kurs,

Ingen hand att hålla i, ingen som ger oss skjuts.

Vi tröstar efter kärlek, finner ej vår tro,

vi gömmer oss bakom det yttre och låter det bero.

Vi vill inte gråta när alla andra ser.

Vill inte erövra den kärlek någon oss ger.

Jag är som ni, en ungdom i kamp.

Jag är som ni, ett barn på livets ramp.

Vi finns i livets matta,

Vi är vävda av dess garn,

Vi är av samma kött och blod,

Och de kallar oss barn.