Som svar på min insändare i Gävle Dagblad. Jag skrattar alltid åt människans naiva natur.
Min insändare:
“Jag har många år levt i fattigdom. Jag vet verkligen hur det är att alltid oroa sig över om ekonomin går ihop, att alltid hålla hårt i matkassan och aldrig känna att man kan unna sig någonting.
När jag gick i gymnasiet så fick jag höra att fattigdom inte finns i Sverige.
Ja, jag fick mat, tak över huvudet, gratis skola, men mitt barnbidrag gick till min pappa så att han kunde köpa mat. Jag fick aldrig några kläder, ingen veckopeng eller telefonpeng. Jag var alltid utan. Fattigdom är inte endast ett begrepp som finns i u-länderna. Den finns omkring oss. Att säga någonting annat vore kränkande för oss som är, eller har varit i den situationen.
Min stora fråga är då varför Sverige tar emot så många flyktingar. Varför ska just vi vara den barmhärtige samariten? Det finns svenskar som är i behov av stöd och jag är en av dem.
Min familj fick ingen hjälp av samhället när jag växte upp och jag vet att det finns många familjer som har det så i dagens samhälle. Så varför kan inte politiker se till det egna folket innan man ger pengar till asylsökande?”
Viking