Jag lovade uppdetareing igår, men orkade inte skriva någonting. Jag tänker inte heller skriva någonting privat här.

 

Livet består av dalar och bergstoppar, och när man faller från en topp så gör det så ont.

Jag har under min 22 år gått igenom mycket som tärt på min själ som format mig till vad jag är idag. Då tror man, dum som man är att man klarar av bakslag, man klarar av att falla hårt. Men så naiv man är, hur många fall man än gjort under åren, hur härdad din hud än är, lika ont gör det när du faller.

 

Just nu befinner sig tankar och känslor i en förirrande bana. Tårarna har för länge sen redan slutat rinna, allt som är kvar är en svidande trötthet som bankar och vill ut. 

Ja, jag vill kämpa, jag kan , jag ska.

 

Orden tar slut, liksom mina tårar. Likt dessa som stelnat och saltat mina kinder, dröjer orden kvar i luften omkring mig.

 

Det osagda förblir osagt, det ogjorda förblir ogjort. 

 

Ännu en gång ser jag toppen därborta. Inte än påbörjar jag min klättring. Måste hitta de rätta stegen, den säkra avsatsen. Först där kan jag börja klättra.