Hej på er,

 

Vill börja med att önska en riktigt fin midsommar, med gott sällskap, jordgubbar och inte alltför mycket alkohol. ;-)

Själv är jag på resa, kroppsligt såväl som själsligt. Igår åkte jag från huvudstaden ner till mitt älskade småland för att fira midsommar på landet med familj. Det blir i all enkelhet med god mat och skratt.

Rent själsligt så är min resa fortfarande aktiv. Jag är förvirrad, rädd, ledsen och önskar att jag kan vara så stark som bara jag kan vara.

 

Vet inte heller längden på min resa, åste finna mig själv och min själ. Finna tilltro till verkligheten och de som finns däri. Varfifrån får jag då min styrka??

Jag vet inte är svaret på den frågan, jag har alltid varit en envis person med kämparglöd. Mycket har nog med min uppväxt att göra, och därutöver min uppfostran.  Jag kan inte säga att jag blivit uppfostrad att vara på ett visst sätt, MEN jag har i min ensamhet iaktagit min omgivning och sett hur människor, trots branta stigar, ta sig tillbaka till det verkliga livet. Jag är inte den som ger upp, för mig är det ett misslyckande, jag ser inget fast mål, utan mitt mål är dynamiskt.

 

Blev lite upprörd häromdagen när jag läste Blondinbellas blogg om hur hon varit deprimerad och att det enda som fick henen på rätt spår var en resa till Martinique. Då undrar jag egentligen hur långt den kvinnan har kommit?? Hon anar inte HUR många människor som mår dåligt, som knappt får hjälp på hemmaplan, inte tusan kan de åka till ett exotiskt paradis för att bli friska. Jag hade behövt det, och så många fler. Jag blir arg, hon kanske borde göra en resa i själen och se till atyt finna lyckan i sig själv, och inte fly. Problemen löser sig inte för att man reser iväg, den lösningen måste man finna i sig själv.

 

Just nu så är det problem med uppladdning från min mobil så mina midsommarbilder får vänta. ;-)