Jag älskar att inspirera folk och att bli inspirerad. Det är just det som håller mig igång, trots det svåra i livet. När jag mår dåligt, och egentligen inte orkar någonting, ser jag till att hålla mig sysselsatt. Städning, träning, matlagning etc. Vad som helst för att inte tänka på det dåliga. Då kanske ni skulle säga, men du vet ju inte hur det är att vara deprimerad, och JO det vet jag.

Förra vintern mådde jag så dåligt att jag sällan klev ur sängen. Men jag såg frotfarande till att allt fungerade hemma. jag sökte mina jobb, tog de arbetspass jag fick, även om ångesten stod mig upp i halsen. Och det är tack vara träning som mitt liv faktidkt höll ihop.

 

Jag tror inte att många vet HUR bra det faktiskt är att träna när man mår som sämst, det är ju oftast då som man kanske inte har någon lust alls att svettas och bränna energi. Men tro mig, släpa dig till gymmet, simhallen eller ta bara en promenad. Träning är medicin mot ångest och derpression, det var så jag tog mig igenom mina svåra skolår och det är så jag har överlevt hela vägen till idag.

 

 

 

 

 

 

Hej på er,

 

Vill börja med att önska en riktigt fin midsommar, med gott sällskap, jordgubbar och inte alltför mycket alkohol. ;-)

Själv är jag på resa, kroppsligt såväl som själsligt. Igår åkte jag från huvudstaden ner till mitt älskade småland för att fira midsommar på landet med familj. Det blir i all enkelhet med god mat och skratt.

Rent själsligt så är min resa fortfarande aktiv. Jag är förvirrad, rädd, ledsen och önskar att jag kan vara så stark som bara jag kan vara.

 

Vet inte heller längden på min resa, åste finna mig själv och min själ. Finna tilltro till verkligheten och de som finns däri. Varfifrån får jag då min styrka??

Jag vet inte är svaret på den frågan, jag har alltid varit en envis person med kämparglöd. Mycket har nog med min uppväxt att göra, och därutöver min uppfostran.  Jag kan inte säga att jag blivit uppfostrad att vara på ett visst sätt, MEN jag har i min ensamhet iaktagit min omgivning och sett hur människor, trots branta stigar, ta sig tillbaka till det verkliga livet. Jag är inte den som ger upp, för mig är det ett misslyckande, jag ser inget fast mål, utan mitt mål är dynamiskt.

 

Blev lite upprörd häromdagen när jag läste Blondinbellas blogg om hur hon varit deprimerad och att det enda som fick henen på rätt spår var en resa till Martinique. Då undrar jag egentligen hur långt den kvinnan har kommit?? Hon anar inte HUR många människor som mår dåligt, som knappt får hjälp på hemmaplan, inte tusan kan de åka till ett exotiskt paradis för att bli friska. Jag hade behövt det, och så många fler. Jag blir arg, hon kanske borde göra en resa i själen och se till atyt finna lyckan i sig själv, och inte fly. Problemen löser sig inte för att man reser iväg, den lösningen måste man finna i sig själv.

 

Just nu så är det problem med uppladdning från min mobil så mina midsommarbilder får vänta. ;-)

 

 

 

En stor del av självförtroendet och självkänslan ligger  hur man tänker. Litegrann vilken världsbild man har. Flr inte så länge sedan hade jag en grå världsbild, jag hatade mig själv, min omgivning fick ta skiten för det. Dessutom hade jag länge kännt mig utlämnad åt systemet, kände en tom hopplöshet hur allting skulle lösas. När allt var som värst snurrade kugghjulen i min hjärna 110 varv i skeunden och jag fick praktiskt taget panik. Gick en sak fel, så tyckte jag att allting gick fel. Var det någontring som gick snett lade jag all skuld på mitt namn. När jag såg mig själv i spegeln, så fick jag ånga gånger ångest av att bara se min egen spegelbild. Jag såg ingenting som andra såg. Gång på gång fick jag höra fina kommentarer om mitt vackra naturliga hår, stora ögon, fina ansiktsdrag etc etc, men jag kom hela tiden med responsen; "du säger bara så för att du är min mamma/pappa" etc. Jag kände mig aldrig vacker, kände mig altid som det svarta fåret i en vit flock. 

 

Mycket av min självkänsla låg i att jag haft känslan av att aldrig vara med i gruppen. Jag var med i sammanhanget, men inte i situationen, om ni förstår min liknelse. Jag förstod sällan gruppdynamiken, vilket gjode att jag kanske uppförde mig på ett sätt som inte passade sig bland tonåringar.

 

Det negativa tänkandet är en ond spiral som bara har en väg, och det är neråt. Jag vet nog att många av er som läser detta känner igen sig i sammanhanget att ni kanske sitter i ett rum med männiksor, och av någon anledning känner du dig på topp i den här gruppen. Du verkar ändå ha en bredare begåvning än hon där, eller kanske mer tonade muskler än han där, men så fort det kommer in någon som kan någonting mer, eller ser liiite mer slimmad ut, då faller du direkt. Sådan var jag, hela tiden. Jag försökte hela tiden söka bekräftelse i goda betyg, vältränad kropp etc. Men den bekräftelse jag fick, slängde jag bort lika fort. 

 

För att bli av med det negativa tänkandet finns det bara en sak att göra, det är lika lätt som det är svårt. Att tänka positivt, och NEJ du behöver inte gå runt och le åt alla hela dagen. Men något så simpelt som att; "den sura busschauffören kanske endast hade en dålig dag", eller varför har jag ont i kroppen just idag när det är så fint väder, det händer bara mig." Det händer inte bara dig, det händer alla. 

 

Nedan följer ett antal frågor som min kurator gav till mig i kampen mot mitt negativt tänkande:

 

Vilka är bevisen? Blandar jag ihopn en tanke med ett faktum?

Koncentrerar jag mig på mina svagheter istället för mina styrkor??

Förväntar jag mig att allting skall vara perfekt?

Överskattar jag risken för en katastrof?

 

Det finns många fler frågor, men börja med att ställa dessa till dig. Du kommer att se hur mycket som man egentligen själv "hittar" på.

 

Fortsätt följ med på resan till ett bättre självförtroende & Självkänsla. 

 

 

//Dannie <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I början när jag idrottade så blev jag så gott som beroende av det endorfinutlopp jag fick av att löpträna & träna kampsport. Fick jag inte mitt dagliga tillskott av endorfiner mådde jag piss och fick ångest. Detta är en negativ följd av att träna när man mår direkt psykist dåligt. Löpningen ger da samma effekter som knark, vilket är en skön känsla, men inte bra i längden. Hemligheten bakom att faktiskt hålla isg till en normal träningsnivå är att inte löpträna just då man har ångest. Se på alkoholister, de dricker många gånger när de mår dåligt, och får sin berusande känsla. Försök istället att kämpa dig igenom ångesten, det är otroligt svårt. Jag vet hur det känns, ångest var innan jag fick medicin ett dagligt problem  för mig. Någonting jag gjorde var att gå ut och promenera, se en film, försöka ströläsa tidningar, (som inte kopplar till din ångest ;-) ), lyssna på klassisk musik, måla, spela på ett instrument om du har det. Detta var grejer som jag försökte att göra när jag mådde dåligt, men det är såklart personligt.

 

Tränar man för mycket så leder det till skador, som kan ta tid att reparera. Min första skada fick jag när jag tänat löpning i dryga ett år. Då fick jag benhinneinflammation, en smärta som kan liknas vid växtverk, men mycket värre. Jag fick inte löpträna på 6 veckor, vilket var ett hårt slag mot mig och mitt psyke. Efter detta började jag att träna kampsport, en idrott som inkluderar väldigt många skador. Jag kan än idag känna av vrickningar i leder eller sträckningar som jag fått.

Den värsta skadan jag fått genomgå sträcker sig över flera år. När jag tränade för mitt blåa bälte i Ju-jutsu hoppade min vänstra axel ur led. En obeskrivlig smärta som kan göra sig påmind än idag. Totalt har min axel hoppat 5 gånger, varav jag har dragit tillbaka den 2 gånger själv. Ironiskt nog var den senaste urledvridningen i samband med min och J:s förlovning, en natt att minnas.

Varje gång detta inträffat har det varit ett slag mot mitt då sköra psyke, mitt liv  låg ju i träningen. Tack vare löpningen kunde jag tycka om min kropp, men kunde jag inte träna så trodde jag att mina muskler skulle förtvina på en gång.

För att göra det enkelt, jag har fått återhjämta mig från följande skador:

• Benhinneinflammation
• 5 urledvridningar
• 1 axeloperation
• Otaliga överansträngningar i leder
• 2 stycken vingskapula på vardera skuldra.

 Men om du känner att allt ser mörkt ut pga av något sådant, se det som en övning. Man vet ju aldrig vad som händer nästa gång. ;-)

 Läs vidare för att följa självförtroenderesan, Auf Wiedersehen

 

 

Hej alla därute i bloggvärlden.

Hoppas att ni tyckte om mitt senaste inlägg om självförtroende och självkänsla. 

 

Har precis kommit hem ifrån mitt milpass och känner mig lagom trött. Nu väntar städ och lite annat pyssel här hemma.

Jag kom och tänka på det här med träning, hur jag egentligen kom igång, och hur mycket det har hjälpt mig under hela mitt liv. Fyskisk aktivitet är bevisat bra för det psykiska välmåendet och det är just det psykiska välmåendet som bidrar till vilket självförtroende och vilken självkänsla man har.

 

Hur kom jag då igång med min träning? Ja, personligen tycker jag att jag har en ganska lång träningsbakgrund. ;-)

Jag har alltid varit en mycket aktiv människa, även om jag inte sysslade med idrott som barn. (mer än ridning). Min ständigt aktiva personlighet fick istället sitt utlopp i konfrontationer på hemmaplan då jag var väldigt provocerande, jag fick på något sätt utlopp för mer energi genom att bråka hemma. 

 

Så varför löpning?? Ja det hela grundade sig i att jag inte hade/har råd att träna på gym, men jag vill ju fortfarande vara fit. ;-) Men annars finns det övervägande positiva faktorer som gör att jag väljer löpning.

 

• Billigt.
• Bästa träningen för kroppen.
• Frisk luft.
• D-vitamin.
• Smidighet & styrka.
• Starka ben, snygga ben. 
• Bättre koordinationsförmåga.
• Bra för psyket.
• Ökade mentala resurser.

 

Jag kommer ihåg min träningsstart som om den var igår. Jag har hört många gnälla över hur jobbigt det är att komma igång, och JA det är jobbigt att komma igång. Jag var 13 år och satt på mattelektion, jag har alltid haft svårt för siffror så jag hängde inte med. Istället satt jag och tittade ut på fotbollsplanen och tanken att "Varför tränar jag inte?" dök upp i mitt huvud. "Jag måste ju idrotta med någonting." Jag ska erkänna att grunden i att jag började träna var min rädsla över att gå upp i vikt. Jag har sedan 10 års ålder haft problem med maten, och nu tog det fart på riktigt.

 

När jag kom hem släpade jag ut min cykel och cyklade de 5km som var runt sjön i rasande fart. Efter detta var jag igång. Varje dag efter skolan cyklade jag mina 5 km och började göra styrkeövningar hemma. Jag började på aerobic, och när våren kom började jag att löpträna. Jag kommer aldrig att glömma mina första 3km. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Men min beslutsamhet och envishet gjorde att jag ändå fortsatte. 

 

Forts.. på detta följer.

 

Lite tips då för er nybörjare:

 

• Tillåt dig att det skall ta tid, för det gör det.
• Börja med att springa i din takt 20 min tre gånger i veckan, öka i den takt du känner är bäst.
• Skaffa ett par skor som verkligen passar. Jag har sprungit i skor med alltför hög dämpning, vilket gjorde att jag fick ont i fötterna. Jag har sprungit ialltför tunna skor, vilket medförde benhinneinflammation. Det är också viktigt att hitta rätt storlek då en lite för stor sko kan medföra att din fot glider i skorna och ger upphov till en brännande känsla i foten vilket är mycket obehagligt.
• Pronation/supination: Det här med vilket löpsteg man har kan  vara väldigt klirigt, jag shar själv sprungit i skor med pronation trots att jag har ett relativt neutralt löpsteg. Många av oss pronerar, d v s sätter i foten 
med utsidan av hälen,  och 
"rullar" diagonalt genom foten så att 
vi skjuter ifrån med mer eller mindre 
inåtvinkling av foten.Du ka också vara antingen 
neutrallöpare eller supinerare 
(underpronerare). Vid supinering 

"rullar" foten längs utsidan under hela 
frånskjutet.Vilket steg du har kan du kolla på en sportbutik. ;-)
• Hitta rätt kläder. Någonting jag personligen har varit mycket dålig på. Men jag vet hur det är att springa i fel kläder. Skaffa ett par tunna löparbyxor, finns bra modeller på HM, det behöver inte vara märkeskläder. En bra sportBH är ett måste. Även om man har en liten byst. Vindjacka för att man inte skall bli för varm/kall. Pannband för att undvika irriterande hårslingor i ögonen. Allt annat med speciella löparlinnen, löparvantar, löparmössor etc etc. Det kan du väl handla om du har pengar, men det viktigaste (enligt) mig är. Löparbyxor, sportBH, vindjacka och pannband. 
• Se till att du aldrig är för varm när du skall springa. Du skall precis "frysa" när du är ute, då är det lagom kläder.
• Värm upp, promenera en bit för att tala om för kroppen att det är dags att röra på sig. 
• Ät/drick inte innan du skall träna. Detta medför "håll", vilket aldrig är skönt.
• Träna gärna tillsammans med någon och pusha varandra. 
• Träna med varierande underlag för att undvika litage av leder. Undvik asfalt så mycket du kan. 
• Ge Aldrig upp. Du är värd att må bra. <3<3

 

Jag har precis som många andra unga tjejer haft problem med min självkänsla och självförtroende. Jag var mobbad& utanför gemenskapen under hela min skolperiod, vilket gjorde att jag inte trodde på mig själv överhuvudtaget.  Jag växte upp med mina syskon och min pappa, under min barndom&tonår hade vi det ofta väldigt knapert. Detta + att vår mamma inte var närvarande på samma sätt som i en 2-förälders familj eller  i en familj där mamman bor med barnen, gjorde att jag inte kunde finna min kvinnlighet. Jag köpte inte kläder, gick aldrig till frisören etc. I skolan gick jag många gånger med begagnade kläder och tråkig frisyr. Jag sminkade mig inte med anledningarna till att jag inte visste hur man gjorde och inte hade pengar att köpa smink för. Jag hade tidigt problem med min hy och blev dessutom retad för det. Själv kan jag ju säga att jag inte hade de bästa förutsättningarna att finna kvinnan i mig själv. Jag visste ju inte hur man gjorde. Min värld var en militärpappa, kampsport, stridsfilmer etc, och detta präglade mig hårt. Jag blev en tuff tjej som slog ifrån fysiskt. Jag blev pojkflickan som inte passade in bland pojkarna då jag ville finna kvinnan i mig själv, och inte heller passade jag in hos tjejerna då jag inte visste riktigt hur man förde sig. Min tonår var en väldigt förvirrad tid.

Så hur har jag då lyckats att finna min kvinnlighet? Lyckats att åtminstone få ett om inte bättre självförtroende & självkänsla?? Det första vi måste göra är att reda ut skillnaden mellan Självförtroende & Självkänsla. MIa Törnblom beskriver det enkelt:

• Självkänsla = VARA
• Självförtroende = GÖRA

Självförtroende= Hur vi tror på vår egen förmåga att göra/prestera i olika situationer.

Självkänsla= Hur vi ser på oss själva, vårt eget värde ur våra egna ögon. 

Jag hade ett bra självförtroende, jag visste att jag kunde slå alla tjejer i klassen på löpning, men jag hade ingen självkänsla, för varje gång jag ställde mig framför spegeln såg jag en ful ankunge med stripigt hår, oren hy och breda höfter. 

Så hur gjorde jag?? Hur lyckades jag?? Sanningen  är att jag inte har lyckats än idag. Självförtroendet har jag, men självkänslan sviktar ifrån dag till dag. Det är inte så att du kan arbeta till dig ett bra självförtroende & självkänsla och sen lägga det på is. Det är någonting du måste arbeta på Varje dag.

Det jag började med var att göra ett collage om sig själv. Jag klippte ut en bild på mig själv och klistrade den på en kartongbit och skrev mitt namn överst. Nedanför klistrade jag på lappar där jag skrivit följande:

• Beröm dig själv!
• Säg något vackert till den du älskar, men glöm inte dig själv.
• Beundra dig själv och dina talanger!
• Tänk positivt, allt sker av en mening, du blir endast starkare av det.

Under detta satte jag dit ett litet kuvert som jag fyllde med papperslappar. På varje lapp skrev jag något fint, tex. Smart, söt, rolig, snabb etc. För varje dag som gick tog jag upp en ny lapp och satte på kylskåpet. Då kunde jag hela tiden se vad jag var bra på och vad jag skulle vara stolt över.

 

Så kära läsare, ta fram en bit kartong och klä in den i fint papper. Pryd den med en bild på dig själv och ös över kärlek. För det är du värd. <3

Fortsättning följer….

Första bilden= Jag i sjunde klass.

Andra bilden= Jag 20 år gammal, glad efter ett milpass i skogen.

//Dannie

Första bilden= Jag 20 år gammal, glad efter ett milpass i skogen.